"Happy Valentine!" (Bra jobbat, Karin...)

Nu är det söndagkväll för oss och vi har haft en väldigt bra dag. I morse gick vi till Gudstjänsten i Las Brisas där Edinson höll i undervisningen. För mig var det den bästa gudstjänsten sen vi kom hit. Undervisningen talade mycket till mig och var väldigt stark. Edinson pratade bl.a. om lärljungarna som går till Emaus och om hur de är så ledsna och uppfyllda av dessa känslor att de inte ser eller förstår att Jesus går där bredvid dem. Så är det också ofta för oss. Ofta är vi väldigt upptagna av våra egna känslor och bekymmer att vi inte ser att Jesus går där precis bredvid...
Efter kyrkan har vi haft besök av Elin och barnen och eftersom Elsa nu ålar sig fram som en säl på golvet har hon sopat golvet i hela lägenheten till oss. =)

I lördags var jag för andra gången på hembesök i Las Lomas. Tanken är att jag tillsammans med en tjej därifrån, Susi, varje lördag ska åka hem till ungdomar för att få tid att prata med dem och lära känna dem mer. Harold, som är pastor i församlingen där, har varit med båda gångerna och jag är så enormt imponerad av denna man. Wow, vilken kille alltså! Han har så bra tankar och är så bra på att möta människor. Av honom vill jag lära mig mycket. Jag har verkligen tyckt om de här stunderna hemma hos ungdomarna enormt mycket och det har definitivt varit veckans höjdpunkt. Men det är också en otroligt krock att komma hem till många av peruanerna. Skillnaderna i standard är enorma och när jag kommer hem skämms jag över att vi klagat över att vår vask i köket läcker igenom vatten... Många gånger har jag kommit in i ett vardagsrum som är ett rum där ljuset sipprar in genom håligheter och sprickor mellan tegelstenarna i väggarna och där de enda möblerna är ett bord och några stolar. Detta är det absolut svåraste att förhålla sig till här, tycker jag. Egentligen är det eller borde det vara samma tankeställare hemma i Sverige, men eftersom vi inte ser skillnaden så tydligt varje dag kan vi ganska enkelt leva i illusionen av att alla har det lika bra som vi. Vi har så mycket gott materielt att vi inte vet vad det är att vara tacksamma.

En tradition som jag gärna tar med mig till Sverige är just Thanksgiving. I torsdags var vi bjudna till ett amerikanskt par här i stan som vi aldrig tidigare träffat på Thanksgiving-middag. Det var otroligt trevligt och jag gillar tanken på att ha en högtid där man firar att man är tacksam över det man har. Jag är särskillt tacksam för min fina man Jonas och för familj och vänner hemma i Sverige. Ni ska veta att jag saknar er enormt emellanåt. Det som vi alla minns från i torsdag är också att jag, när jag hälsar på mannen i huset utbrister glatt "Happy valentine!!" och i nästa stund vill jag bara vända i dörren... haha. Men jag bjuder på den, helt klart. =)

Jag & Susi



Hoppas ni inte är helt (bort)blåsta där hemma ;)
Kramar från oss

Uppdatering

Nu var det alltför längesedan som vi uppdaterade denna här bloggen. Tiden har helt enkelt inte räckt till och orken har inte riktigt funnits till att skriva blogg de stunder som vi har varit lediga. Men nu så :)
Det känns väldigt bra att vara här i Peru. Det är ett underbart land med ett underbart folk. De männsikorna som vi möter välkomnar oss alltid med öppna armar. De ser oss och tar verkligen tid för oss.
Nu har jag jobbat en vecka med de uppgifter som är tänkta för mig. Min vecka kommer att se ut så här:
Måndagar är vi lediga.
Tisdagar ska jag vara ute i San Antonio och hjälpa till på en förskola. (Cunitan)
På onsdagar har vi missionärsmöte tillsammans med Elin o Mattias följt av ett litet bibelstudie.
På torsdagar är jag hos Lindströms och arbetar med lite ekonomi och administration.
På fredagen pluggar jag lite (läser till undersköterska på distans) och på kvällen hjälper vi till i en ungdomsgrupp i Cerropon.
På lördagar är jag med i ungdomsgruppen i Las Brisas.
På söndagen är det för gudtjänst på förmiddagen, antingen i Las Lomas eller i Las Brisas, på eftermiddagen är det fotbollsevangelisation som gäller. Detta gör jag tillsammans med en kille ifrån Las Brisas församlingen.
Fotbolssevangelisationen drog vi igång förra lördagen.(ska flyttas till söndag) Fredagen innan begav vi oss till Cerropon för att göra lite reklam för lördagens fotboll. På lördagen satt jag och Maycol i en mopedtaxi ut till Cerropon och vi tänkte att om vi har tur så kommer det kanske tio ungdomar. Det dök upp 32 spelsugna ungdomar. Det var riktigt kul! Vi spelade en stund, sen bröt vi och Maycol höll en kort andakt innan vi fortsatte att spela. Vi hoppas och ber att detta ska kunna leda några av ungdomarna till kyrkan. Det är ett väldigt kul projekt som jag ser framemot att få fortsätta arbeta med.

Förra måndagen så firade jag och Karin sex månader som gifta. Vi hade tänkt att fira detta lite extra men på grund av ändrade omständigheter fick vi skjuta på firandet en vecka. Så idag har vi alltså firat lite. Vi började dagen med att åka och få massage. Det var fantastiskt skönt. Vi flörtade sen in oss på ett ställe som heter Jockey Club, där vi först åt gott, sen blev det bad och sol några timmar. Vi fick lära oss att solen är mycket starkare här än i Sverige :)
Nu väntas besök av några ungdomar här ifrån Las Brisas. Det kommer att bli landskamp i Bonanza :)

Vi tänkte att vi skulle börja lägga upp lite aktuella böneämnen här på bloggen, ämnen som ni gärna får be lite extra över. Det som vi tänker mycket extra på nu är vår vän Sanna vars mamma har en allvarlig form av cancer. I veckan fick vi reda på att cancern har spridit sig. Be mycket!
Andra böneämne är:
- min spanska (jonas)
- för ett par som tidigare har kommit till kyrkan i Las Lomas men inte längre kommer.
- för ett par i Cerropon som har relationsproblem.

bloggtips!

För er som missat det så har Betty, vår kära kombo och volontärvän en blogg som uppdateras
väldigt mycket bättre än vad den här bloggen gör. Vi lägger antagligen upp lite bilder från
de senaste veckorna snart. Men har du inte tålamod att vänta så har Betty lagt upp massa fint. =)

www.bettyiperu.blogspot.com

Ett trött men mycket glatt "Hej"! Äntligen!

Nu har vi äntligen fått internet till vår lägenhet. Internetkillen som skulle kommit i förra inlägget, han kom aldrig. Efter att vi kallat in specialstyrkan Kate (Steffens helt underbara fru) som skällde lite på internetbolag, kom så äntligen internet till vår lilla lya. Jag är verkligen ledsen för tystnaden på bloggen och alla obesvarade mejl.

Att försöka beskriva vad som hänt de senaste veckorna är nog omöjigt. Jag gör ett litet försök.
Första veckan i Chiclayo för min del var inte kul alls. Jag mådde dåligt efter Lima-incidenten och skulle samtidigt hantera känslochocken det var att komma tillbaka till älskade platser och människor och också inse att så mycket av det hade förändrats eller inte fanns kvar överhuvudtaget. Att familjen Andersson och Tina fattas mig är ett faktum jag kan (och måste) leva med. Jag vet att de har det bra där de är och att deras uppgifter har lagts i andra händer nu. Men var finns alla de ungdomar som fanns med i de olika ungdomsgrupperna för ett och ett halvt år sedan? Hur mår de? Var finns de? Jag tyckte det var väldigt jobbigt att inse att många av de jag sett fram emot att träffa igen inte bor kvar eller har lämnat kyrkan. Av anhöriga och vänner hör jag att några av ungdomarna har flyttat till andra städer med sina familjer, andra har valt ett liv som jag verkligen inte önskar för dem och vissa vet jag ingenting om. Det var jobbigt att höra och svårt att acceptera.
Innan Strandhems bibelskola kom på besök handlade det också mycket om att städa och få vår lägenhet iordning. Från början var det svårt för oss att vänja oss vid den och den inte alltför höga standarden men nu, efter några veckor, tycker vi att vi har det riktigt bra här.

För två veckor sedan (alltså efter att vi varit här i ca. en vecka) kom Strandhems supersköna klass till Chiclayo. Spana gärna in deras hemsida på bibelskolan.strandhem.nu. Det var helt obeskrivligt, fantastiskt, underbart att få se och träffa Sanna igen. Första veckan var hela klassen här och de fick då sin frukost serverad hos oss varje morgon. Oerhört trevligt, om jag får säga det själv. På dagarna var vi ibland med på deras aktiviteter och ibland fick vi använda tiden till annat. (Då oftast till att handla frukost-grejor på Metro, vårt Maxi.)
Den här senaste veckan stannade en mindre grupp på fem personer kvar och de bodde då hos hos. De har fått lära känna Chiclayo och arbetet här på lite närmare håll. För oss har det varit så gott att ha dem här. Det var fem fantastiskt fina personer som stannade och jag är så glad att jag fick lära känna den.
De har nu åkt vidare till Cusco för att turista lite vid Machu Pichu och fem stolar stod verkligen tomma vid frukostbordet i morse. Vi är så glada för att vi fick ha dem hos oss och det har varit en bra introduktion för oss också. Nu är vi riktigt slitna och behöver nog gå i ide någon dag för att komma in i matchen igen.

Sov så gott!
Karin