Relationstankar och Caballito!

I lördags var jag ute i San Antonio och hälsade på en gammal kompis som jag jobbade tillsammans med på Cunitan (förskolan) sist jag var i Peru. Hon är 19 år, nygift och väntar barn i april. Det är alltid helt underbart att vara med henne och att träffa henne. Hon är en av få vänner här i Peru som jag känner är helt ärlig mot mig. Hon säger rakt ut vad hon tycker och tänker och det är så otroligt befriande. (När man annars är van att särbehandlas för att man är vit.)

I  lördags när vi träffades satt också två av hennes bästa tjejkompisar med och snackade. Det var väldigt kul och det blev ett riktigt tjej-snack. Alltså pratade vi om killar. Jag och min vän är gifta, en tjej var singel och den tredje har pojkvän sen ganska lång tid tillbaka. Vi kom in på svartsjuka och de frågade mig om inte jag var svartsjuk på Jonas. Jag sa att det var jag inte. När jag dessutom sa att jag litade på Jonas till 100% och aldrig skulle gift mig med honom om det inte var så, skrattade de åt mig och tyckte nog att jag var på tok för naiv. De berättade att här i Peru kan du aldrig lita på männen. ALLA är otrogna förr eller senare. Som tjej/kvinna/fru är du tvungen att hålla koll på din man och de sa att de inte litade på sina partners. 

När jag frågade om det gick att ändra på detta sa de alla tre att det var nog omöjligt. "Det är bara så Peru är och kommer nog alltid att vara". 

Detta samtalet har verkligen fått mig att tänka. Så hemskt att leva i ett sådant förhållande. Att veta att det bara är en tidsfråga. Har jag tur är han trogen fem år, eller också bara några månader. Och att då dessutom bara acceptera att det är så, att det inte finns något alternativ. För mig är detta otänkbart.
            Självklart tror jag inte att alla peruanska män är otrogna men jag har verkligen förstått att väldigt många par har stora förtroendeproblem. Man litar inte på varandra vilket i vissa fall leder till att man t.ex. förbjuder sin partner att umgås med andra vänner på egen hand. För mig skulle det vara ett fängelse och är totalt oacceptabelt.

Mina tankar går självklart till paren i kyrkan. Lever de också med detta? Jag hoppas att det inte är så...
Jag hoppas också att det finns de som tror på en förändring. Som vågar tro på kärlek och som vågar förvänta sig ett förhållande där båda är trogna varandra.

Vad tror du? Vad kan vi som kyrka ge? Hur kan vi börja förändra?

Måste också bara berätta att jag nu har åkt och paddlat caballito, en liten fiskebåt som är väldigt vanlig vid kusten här. Går du längs stranden ser du nästan alltid någon fiskare och dessa båtar. Det var en väldigt härlig upplevelse!

Dagboksinlägg 14-02-12 i Ecuador. Happy Valentine! =)

Om förra veckan var en skön vecka så har denna veckan varit en hemsk vecka. Förra söndagen började halsont och feber att ta över min kropp. Jag tänkte att okej, jag vilar lite så är det bättre imorgon. Måndagmorgon går jag upp och kör igång dagen med volontärs-möte hos Lindtsröms följt av pastalunch hos oss. Efter detta tvingas jag konstatera att jag är helt slut och får gå och lägga mig. Självklart lär jag mig inte något om måndagen utan tror tisdagmorgon att nu måste jag ju ändå vara på benen trots att "halsontet" bara blivit värre för var dag.
 Tisdagförmiddag satsar vi på att köpa bussbiljetter till Ecuador (visumresa) som vi egentligen skulle ha gjort måndag eftermiddag. Detta visar sig vara smidigare sagt än gjort och efteråt återfinns en stor dos frustration i mitt inre över att peruaner bakom en disk med makt över en medmänniska är absolut det värsta man kan råka ut för.(Jag vet att jag generaliserar, förlåt) En kvinna på ett bussbolag säger, efter att vi bestömt oss för bussresor som det senare visar sig inte finns, att det inte går att betala med kort. Vi går några kvarter längre bort och tar ut pengar för att sedan återvända till samma kö, på samma bussbolag, men nu med en anna expedit och upptäcker att familjen framför oss betalar med just kort. Den nya expediten förklara också för oss att de sträckor vi var påväg att köpa tidigare inte körs av detta bussbolaget. (Detta visar sig också senare vara en ren lögn) Vi får helt enkelt bara snällt tänka och planera om. Vi köper våra bussbiljetter och ler och tackar för oss.
 Eftersom tisdag numera också är vår lediga dag innebar det att vi dessutom idag måste hinna veckohandla och helst kolla posten. Något som inte krafterna alls räcker till för... Även denna dagen slutar i sängen. Svettig ligger jag där och längtar efter svensk kundservice. Jag känner mig, som så många gånger förut i detta land, orättvist behandlad. Jag som ändå för det mesta anstränger mig för att bemöta mina under väl på stadium, möts nu här sällan av den varan... Någon sa att ett karakteristiskt drag på kulturkrock är att man stör sig på... och att man stör sig på att man stör sig på. Precis där är jag nu.

Onsdagen kapitulerar jag och bestämmer mig för att ligga i sängen precis hela dagen trots att det är det tråkigaste jag vet i hela världen.
 Torsdagmorgon: "Nu har jag vilat massor! Nu måste jag ju bara vara pigg..." Vid kl.11 snurrar det i huvudet, svetten rinner av mig och jag får inse att jag får ringa och avboka middagen hos Cloti i San Antonio och säga att jag inte kan vara med på EBDV där. Detta tog mig väldigt hårt. Nu när cunitan har uppehåll hade jag sett så mycket fram emot att träffa några av barnen på EBDV i San Antonio. Det är också så svårt att säga nej när man vet att de planerat för att jag skulle komma på lunch. Samma kväll får allahjärtansdag-firandet med Steffen och Kate, Wilson och Liliana ställas in det också. Något som jag socialt sett behövt så mycket. Torsdagen blev en riktigt deppig dag.

Fredag åker jag och får lite mediciner av fabror doctorn och lördag och söndag fortsätter jag att tillbringa hemma. Jag saknar så mycket av min vanliga energi och inser också att det inte bara är min kropp som behöver bli hel. Kulturkrock och saknaden av vännerna i Sverige är något som tar bort mycket av det jag tror vi brukar kalla livskvalitet, energin. Nu känner jag en del av det jag sett och ser att missionärer tvingas leva med under så mycket längre tid. Jag tror inte det går att förstå om man inte upplevt det...
På söndagen bestämmer vi oss för att ta bussen till Ecuador som vi planerat. Vårt visum måste ju förnyas. Nästan direkt kom illamående över mig och innan Piura har kvällsmaten kommit upp. I det tillståndet var det jobbigt att tänka på att vi hade tolv timmar kvar på bussen innan vi skulle vara framme i Guayaquil. Jag lyckades somna och resten av resan gick bra. Tack Gud!

Hela dagen igår (måndagen) kämpade vi med att hålla oss vakna och hitta bra matställen. Till lunch beställde jag en alldeles för dyr Lomo Saltado som inte hade något att komma med i jämförelse med Lomo Saltado i Peru. Inte konstigt att peruanerna alltid skryter om sin goda mat. På kvällen hittade vi ett betydlig bättre ställe, men där gjorde jag det stora missataget att låta Jonas sitta vänd mot tv:en där det visades fotboll hela kvällen. Haha! Men vi fick en väldigt fin kväll och somnade båda klockan nio på vårt hostel, som för övrigt ägdes av en tjej vars morfar var svensk och hade inrett med Ikea. =)

Under hela veckan och resan med en Karin på väldigt låg växel har Jonas varit en klippa. Han har diskat, städat och lagat mat och tagit hand om mig på bussen när jag vinglade mellan sätet och bussens toalett. Jag är SÅ tacksam att ha honom vid min sida och förstår oftast inte hur han gör för att vara så UNDERBAR!! Jonas, jag älskar dej. Happy Valentine!

Ny design

Kände att bloggen behövde en ny outfit. Så ja, ni har kommit rätt. Jag vet inte om jag var den enda, men jag tyckte det var lite knepigt att läsa på den förra. Från och med nu kör vi svart på vitt. =)
//Karin

Ett ovanligt möte

Igår(lördag) var det som vanligt dags för att spela fotboll i stadsdelen Cerropon.
Jag har känt mig lite krasslig de senaste dagarna och var inte alls sugen på att spela fotboll.
Men jag och Maycol bestämde oss ändå för att åka dit och se om det fanns några spelsugna ungdomar.
Vi satte oss i moton (mopedtaxin) och åkte till Cerropon. När vi hoppade av moton i Cerropon hörde jag hur någon började skrika "gringo, gringo, grinog" vilket ungefär betyder viting. Man hörde att han som skrek var berusad och jag bad lite snabbt till Gud att han inte skulle komma fram till oss. Men så blev det inte. Han gick med raska steg ifatt mig och tog tag i mig. Kan erkänna att pulsen gick upp en hel del. Han hälsade i hand, både med mig och Maycol och började att prata. Han började att berätta sin livshistoria. Stora tårar började att rulla nerför hans kinder. Han berättade att han var beroende av både alkohol och droger. Något som han ville ta sig ur, han hade varit inlagd på ett flertal avväjningskliniker men han hade blivit utslängd ifrån alla ställen. varje gång hade de sagt att han var ett omöjligt fall och att han inte var välkommen dit. Han hade även sökt sig till en del kyrkor men inte blivit så bra bemött vilket gjort att han inte ville gå dit fler gånger. Maycol frågade om han fick be för honom, vilket han gärna ville. Vi började att be, mannen skakade av gråt. Efter bönen pratade vi med honom om vägen till himlen och om att alla är välkomna dit. Mannen skakade på huvudet och sa att vi inte förstod hur många synder han hade gjort och att han inte trodde på att Gud kunde förlåta honom för detta. Vi frågade då vad det var för stora problem som han bråttades med. Han berättade då att han arbetar med att mörda andra människor. Människor kommer alltså till honom och betalar honom för att döda en annan männsika. Han bröt ihop ännu mer och han bad mig att be för honom. Vi bad ett bra tag och han lugnade sig efter ett tag.
Mannen kunde väldigt mycket om bibeln. Han kunde citera ett antal verser men i varje vers förändrade han lite vilket gjorde att det som han sa inte blev rätt. Maycol förklarade detta med att han antagligen hade en ond ande inom sig, vilket verkligen inte är ovanligt här.
Samtalet avbröts efter ett tag av några ungdomar, men vi välkomnade honom till kyrkan och våra böner är nu att han ska komma dit, att Gud verkligen visade sig för honom igår!
Ni får gärna vara med och be för denna mannen! Han behöver all förbön som han kan få!

regn = problem i Las Brisas.

I måndagskväll regnade det och det regnade länge. I Sverige hade det inte varit något speciellt alls. Här blir det problem direkt. Gator och hus här är inte gjorda för att tåla regn. Så senare under kvällen i måndags ringde Maycol och frågade om Jonas kunde komma över och hjälpa honom att tömma Pepes hus/kyrkan som var helt fylld av vatten. (Hela Pepes familj är ju i Juliaca i södra Peru på CLET och därför passar Maycol deras hus). Hela gatan hade också släckts ner så ficklamporna och pannlampan som jag och Betty köpte i höstas var kanon!
För oss svenskar känns det lite märkligt att åka och handla i ett helt nybyggt varuhus (metro) och se att de fått ställa ut spannar lite här och där för att fånga upp det värsta av vattnet som regnar in.

Kyrklokalen i familjen Pepes hus.

Maycol som med hjälp av duschskrapan försöker tömma så gott det går. 

Skön vecka.

Igår avslutades fyra veckors CLET, sommarbibelskolan som hållit till ute i San Antonio. Det har varit fyra bra veckor med varierat innehåll. Under de tre första veckorna kom det runt 20/30 deltagare varje dag. De som undervisade då var Pepe, Harold, Merci, Coco, Steffen, Edinson och en inbjuden broder från Ecuador; Lauro.

Nu under den sista veckan har de flesta gett sig av till CLET i Juliaca och därför var vi en mindre grupp deltagare den här veckan. Men det har verkligen inte varit negativt, tvärtom, jag tycker sista veckan varit väldigt bra. Mattias har till största delen stått för undervisningen och det har funnits mycket utrymme för diskussion, frågor och tankar. Det gillar jag! Då måste alla som lyssnar tänka till själva. Den här veckan har det inte lagats middag där heller och det har gjort att de som tidigare lagade maten hela förmiddagen också kan delta i undervisningen. Kul! 

För min del har jag haft en väldigt bra vecka. Det har varit en lite lugnare vecka och jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste veckorna. Väldigt skönt att få känna så! Tack Gud! 

Nu äntligen kan vi också ladda upp bilder igen, (TACK Filip). Det firar vi med att ladda upp många bilder. Här kommer lite gott och blandat från CLET. 

God mat som Jonas ofta hjälpte hermana Julia med.

Hermana Julia är för övrigt den sötaste lilla kvinna du kan tänka dig. Hon är bara såå härlig! 

 

 MYCKET ris blev det. Efter lite mer än en vecka hade vi lyckats äta 50 kilo ris. Galet! 

 Riset här tillagas alltid med vitlök. Väldigt gott! 

Kökskungen!

 När maten tillagas över öppen eld blir den extra god. 

Coco undervisar.

Hermana Julia!

Ana, Emanuel, Eduardo från San Antonio.

Steffen passar på att fånga på bild första och sista gången Coco hjälper till med disken. =)