Ett trött men mycket glatt "Hej"! Äntligen!

Nu har vi äntligen fått internet till vår lägenhet. Internetkillen som skulle kommit i förra inlägget, han kom aldrig. Efter att vi kallat in specialstyrkan Kate (Steffens helt underbara fru) som skällde lite på internetbolag, kom så äntligen internet till vår lilla lya. Jag är verkligen ledsen för tystnaden på bloggen och alla obesvarade mejl.

Att försöka beskriva vad som hänt de senaste veckorna är nog omöjigt. Jag gör ett litet försök.
Första veckan i Chiclayo för min del var inte kul alls. Jag mådde dåligt efter Lima-incidenten och skulle samtidigt hantera känslochocken det var att komma tillbaka till älskade platser och människor och också inse att så mycket av det hade förändrats eller inte fanns kvar överhuvudtaget. Att familjen Andersson och Tina fattas mig är ett faktum jag kan (och måste) leva med. Jag vet att de har det bra där de är och att deras uppgifter har lagts i andra händer nu. Men var finns alla de ungdomar som fanns med i de olika ungdomsgrupperna för ett och ett halvt år sedan? Hur mår de? Var finns de? Jag tyckte det var väldigt jobbigt att inse att många av de jag sett fram emot att träffa igen inte bor kvar eller har lämnat kyrkan. Av anhöriga och vänner hör jag att några av ungdomarna har flyttat till andra städer med sina familjer, andra har valt ett liv som jag verkligen inte önskar för dem och vissa vet jag ingenting om. Det var jobbigt att höra och svårt att acceptera.
Innan Strandhems bibelskola kom på besök handlade det också mycket om att städa och få vår lägenhet iordning. Från början var det svårt för oss att vänja oss vid den och den inte alltför höga standarden men nu, efter några veckor, tycker vi att vi har det riktigt bra här.

För två veckor sedan (alltså efter att vi varit här i ca. en vecka) kom Strandhems supersköna klass till Chiclayo. Spana gärna in deras hemsida på bibelskolan.strandhem.nu. Det var helt obeskrivligt, fantastiskt, underbart att få se och träffa Sanna igen. Första veckan var hela klassen här och de fick då sin frukost serverad hos oss varje morgon. Oerhört trevligt, om jag får säga det själv. På dagarna var vi ibland med på deras aktiviteter och ibland fick vi använda tiden till annat. (Då oftast till att handla frukost-grejor på Metro, vårt Maxi.)
Den här senaste veckan stannade en mindre grupp på fem personer kvar och de bodde då hos hos. De har fått lära känna Chiclayo och arbetet här på lite närmare håll. För oss har det varit så gott att ha dem här. Det var fem fantastiskt fina personer som stannade och jag är så glad att jag fick lära känna den.
De har nu åkt vidare till Cusco för att turista lite vid Machu Pichu och fem stolar stod verkligen tomma vid frukostbordet i morse. Vi är så glada för att vi fick ha dem hos oss och det har varit en bra introduktion för oss också. Nu är vi riktigt slitna och behöver nog gå i ide någon dag för att komma in i matchen igen.

Sov så gott!
Karin