"Happy Valentine!" (Bra jobbat, Karin...)

Nu är det söndagkväll för oss och vi har haft en väldigt bra dag. I morse gick vi till Gudstjänsten i Las Brisas där Edinson höll i undervisningen. För mig var det den bästa gudstjänsten sen vi kom hit. Undervisningen talade mycket till mig och var väldigt stark. Edinson pratade bl.a. om lärljungarna som går till Emaus och om hur de är så ledsna och uppfyllda av dessa känslor att de inte ser eller förstår att Jesus går där bredvid dem. Så är det också ofta för oss. Ofta är vi väldigt upptagna av våra egna känslor och bekymmer att vi inte ser att Jesus går där precis bredvid...
Efter kyrkan har vi haft besök av Elin och barnen och eftersom Elsa nu ålar sig fram som en säl på golvet har hon sopat golvet i hela lägenheten till oss. =)

I lördags var jag för andra gången på hembesök i Las Lomas. Tanken är att jag tillsammans med en tjej därifrån, Susi, varje lördag ska åka hem till ungdomar för att få tid att prata med dem och lära känna dem mer. Harold, som är pastor i församlingen där, har varit med båda gångerna och jag är så enormt imponerad av denna man. Wow, vilken kille alltså! Han har så bra tankar och är så bra på att möta människor. Av honom vill jag lära mig mycket. Jag har verkligen tyckt om de här stunderna hemma hos ungdomarna enormt mycket och det har definitivt varit veckans höjdpunkt. Men det är också en otroligt krock att komma hem till många av peruanerna. Skillnaderna i standard är enorma och när jag kommer hem skämms jag över att vi klagat över att vår vask i köket läcker igenom vatten... Många gånger har jag kommit in i ett vardagsrum som är ett rum där ljuset sipprar in genom håligheter och sprickor mellan tegelstenarna i väggarna och där de enda möblerna är ett bord och några stolar. Detta är det absolut svåraste att förhålla sig till här, tycker jag. Egentligen är det eller borde det vara samma tankeställare hemma i Sverige, men eftersom vi inte ser skillnaden så tydligt varje dag kan vi ganska enkelt leva i illusionen av att alla har det lika bra som vi. Vi har så mycket gott materielt att vi inte vet vad det är att vara tacksamma.

En tradition som jag gärna tar med mig till Sverige är just Thanksgiving. I torsdags var vi bjudna till ett amerikanskt par här i stan som vi aldrig tidigare träffat på Thanksgiving-middag. Det var otroligt trevligt och jag gillar tanken på att ha en högtid där man firar att man är tacksam över det man har. Jag är särskillt tacksam för min fina man Jonas och för familj och vänner hemma i Sverige. Ni ska veta att jag saknar er enormt emellanåt. Det som vi alla minns från i torsdag är också att jag, när jag hälsar på mannen i huset utbrister glatt "Happy valentine!!" och i nästa stund vill jag bara vända i dörren... haha. Men jag bjuder på den, helt klart. =)

Jag & Susi



Hoppas ni inte är helt (bort)blåsta där hemma ;)
Kramar från oss