Relationstankar och Caballito!

I lördags var jag ute i San Antonio och hälsade på en gammal kompis som jag jobbade tillsammans med på Cunitan (förskolan) sist jag var i Peru. Hon är 19 år, nygift och väntar barn i april. Det är alltid helt underbart att vara med henne och att träffa henne. Hon är en av få vänner här i Peru som jag känner är helt ärlig mot mig. Hon säger rakt ut vad hon tycker och tänker och det är så otroligt befriande. (När man annars är van att särbehandlas för att man är vit.)

I  lördags när vi träffades satt också två av hennes bästa tjejkompisar med och snackade. Det var väldigt kul och det blev ett riktigt tjej-snack. Alltså pratade vi om killar. Jag och min vän är gifta, en tjej var singel och den tredje har pojkvän sen ganska lång tid tillbaka. Vi kom in på svartsjuka och de frågade mig om inte jag var svartsjuk på Jonas. Jag sa att det var jag inte. När jag dessutom sa att jag litade på Jonas till 100% och aldrig skulle gift mig med honom om det inte var så, skrattade de åt mig och tyckte nog att jag var på tok för naiv. De berättade att här i Peru kan du aldrig lita på männen. ALLA är otrogna förr eller senare. Som tjej/kvinna/fru är du tvungen att hålla koll på din man och de sa att de inte litade på sina partners. 

När jag frågade om det gick att ändra på detta sa de alla tre att det var nog omöjligt. "Det är bara så Peru är och kommer nog alltid att vara". 

Detta samtalet har verkligen fått mig att tänka. Så hemskt att leva i ett sådant förhållande. Att veta att det bara är en tidsfråga. Har jag tur är han trogen fem år, eller också bara några månader. Och att då dessutom bara acceptera att det är så, att det inte finns något alternativ. För mig är detta otänkbart.
            Självklart tror jag inte att alla peruanska män är otrogna men jag har verkligen förstått att väldigt många par har stora förtroendeproblem. Man litar inte på varandra vilket i vissa fall leder till att man t.ex. förbjuder sin partner att umgås med andra vänner på egen hand. För mig skulle det vara ett fängelse och är totalt oacceptabelt.

Mina tankar går självklart till paren i kyrkan. Lever de också med detta? Jag hoppas att det inte är så...
Jag hoppas också att det finns de som tror på en förändring. Som vågar tro på kärlek och som vågar förvänta sig ett förhållande där båda är trogna varandra.

Vad tror du? Vad kan vi som kyrka ge? Hur kan vi börja förändra?

Måste också bara berätta att jag nu har åkt och paddlat caballito, en liten fiskebåt som är väldigt vanlig vid kusten här. Går du längs stranden ser du nästan alltid någon fiskare och dessa båtar. Det var en väldigt härlig upplevelse!