Dagboksinlägg 14-02-12 i Ecuador. Happy Valentine! =)

Om förra veckan var en skön vecka så har denna veckan varit en hemsk vecka. Förra söndagen började halsont och feber att ta över min kropp. Jag tänkte att okej, jag vilar lite så är det bättre imorgon. Måndagmorgon går jag upp och kör igång dagen med volontärs-möte hos Lindtsröms följt av pastalunch hos oss. Efter detta tvingas jag konstatera att jag är helt slut och får gå och lägga mig. Självklart lär jag mig inte något om måndagen utan tror tisdagmorgon att nu måste jag ju ändå vara på benen trots att "halsontet" bara blivit värre för var dag.
 Tisdagförmiddag satsar vi på att köpa bussbiljetter till Ecuador (visumresa) som vi egentligen skulle ha gjort måndag eftermiddag. Detta visar sig vara smidigare sagt än gjort och efteråt återfinns en stor dos frustration i mitt inre över att peruaner bakom en disk med makt över en medmänniska är absolut det värsta man kan råka ut för.(Jag vet att jag generaliserar, förlåt) En kvinna på ett bussbolag säger, efter att vi bestömt oss för bussresor som det senare visar sig inte finns, att det inte går att betala med kort. Vi går några kvarter längre bort och tar ut pengar för att sedan återvända till samma kö, på samma bussbolag, men nu med en anna expedit och upptäcker att familjen framför oss betalar med just kort. Den nya expediten förklara också för oss att de sträckor vi var påväg att köpa tidigare inte körs av detta bussbolaget. (Detta visar sig också senare vara en ren lögn) Vi får helt enkelt bara snällt tänka och planera om. Vi köper våra bussbiljetter och ler och tackar för oss.
 Eftersom tisdag numera också är vår lediga dag innebar det att vi dessutom idag måste hinna veckohandla och helst kolla posten. Något som inte krafterna alls räcker till för... Även denna dagen slutar i sängen. Svettig ligger jag där och längtar efter svensk kundservice. Jag känner mig, som så många gånger förut i detta land, orättvist behandlad. Jag som ändå för det mesta anstränger mig för att bemöta mina under väl på stadium, möts nu här sällan av den varan... Någon sa att ett karakteristiskt drag på kulturkrock är att man stör sig på... och att man stör sig på att man stör sig på. Precis där är jag nu.

Onsdagen kapitulerar jag och bestämmer mig för att ligga i sängen precis hela dagen trots att det är det tråkigaste jag vet i hela världen.
 Torsdagmorgon: "Nu har jag vilat massor! Nu måste jag ju bara vara pigg..." Vid kl.11 snurrar det i huvudet, svetten rinner av mig och jag får inse att jag får ringa och avboka middagen hos Cloti i San Antonio och säga att jag inte kan vara med på EBDV där. Detta tog mig väldigt hårt. Nu när cunitan har uppehåll hade jag sett så mycket fram emot att träffa några av barnen på EBDV i San Antonio. Det är också så svårt att säga nej när man vet att de planerat för att jag skulle komma på lunch. Samma kväll får allahjärtansdag-firandet med Steffen och Kate, Wilson och Liliana ställas in det också. Något som jag socialt sett behövt så mycket. Torsdagen blev en riktigt deppig dag.

Fredag åker jag och får lite mediciner av fabror doctorn och lördag och söndag fortsätter jag att tillbringa hemma. Jag saknar så mycket av min vanliga energi och inser också att det inte bara är min kropp som behöver bli hel. Kulturkrock och saknaden av vännerna i Sverige är något som tar bort mycket av det jag tror vi brukar kalla livskvalitet, energin. Nu känner jag en del av det jag sett och ser att missionärer tvingas leva med under så mycket längre tid. Jag tror inte det går att förstå om man inte upplevt det...
På söndagen bestämmer vi oss för att ta bussen till Ecuador som vi planerat. Vårt visum måste ju förnyas. Nästan direkt kom illamående över mig och innan Piura har kvällsmaten kommit upp. I det tillståndet var det jobbigt att tänka på att vi hade tolv timmar kvar på bussen innan vi skulle vara framme i Guayaquil. Jag lyckades somna och resten av resan gick bra. Tack Gud!

Hela dagen igår (måndagen) kämpade vi med att hålla oss vakna och hitta bra matställen. Till lunch beställde jag en alldeles för dyr Lomo Saltado som inte hade något att komma med i jämförelse med Lomo Saltado i Peru. Inte konstigt att peruanerna alltid skryter om sin goda mat. På kvällen hittade vi ett betydlig bättre ställe, men där gjorde jag det stora missataget att låta Jonas sitta vänd mot tv:en där det visades fotboll hela kvällen. Haha! Men vi fick en väldigt fin kväll och somnade båda klockan nio på vårt hostel, som för övrigt ägdes av en tjej vars morfar var svensk och hade inrett med Ikea. =)

Under hela veckan och resan med en Karin på väldigt låg växel har Jonas varit en klippa. Han har diskat, städat och lagat mat och tagit hand om mig på bussen när jag vinglade mellan sätet och bussens toalett. Jag är SÅ tacksam att ha honom vid min sida och förstår oftast inte hur han gör för att vara så UNDERBAR!! Jonas, jag älskar dej. Happy Valentine!